Sportsnack

Vad är det med mig?
Det är ju derby i kväll!
Gais-Blåvitt, massor av folk på arenan som alla blir så arga på mig för om jag inte benämner vid dess rätta namn: Gamla Ullevi.
GAAAAAAAAAAMLA ULLLLLLLLLLEVI.
(jag har nu skrivit detta 20 gånger på kylskåpet för att aldrig glömma)
Men - jag tänker bara på Arne Hegerfors, eller...bara och bara...jag tänker rätt mycket på annat också, derbyt synnerligen inkluderat, men Arne Hegerfors är en så stor del av min uppväxt att jag inte kan släppa det här med att han i dag gör sin sista arbetsdag.
## Så snyggt av Canal Plus att ge Gais-IFK Göteborg till Arne och låta det bli hans avskedsföreställning.
## Så snyggt av TV4 - som äger C+ - att ge Arne stort utrymme i sändningarna från finalen i hockey-VM.
Jag respekterar att alla minus 30 säkert kan ha svårt att fatta Arne Hegerfors storhet. En gubbe, kanske. Han som inte är Lasse Granqvist.
That's life. Inget är för evigt. Inte ens Arne.
Men uppväxtens minnen är - på gott och ont - för evigt inetsade i minnet, och Arne var min guide in i sportvärlden.
Två TV-kanaler. Inget internet, tidningar som inte på samma sätt dissekerade fotbollen och hockeyn som man gör i dag,
Jag vet att Bosse Hansson kanske var den som fick stämpeln "påläst" och "insatt", men han var aldrig en Leman-favorit. Bosse, kände jag, saknade humor, tog sig själv och sporten på för stort allvar, kunde snöa in och kritisera spelare (lex Tony Galvin i Spurs) på ett respektlöst sätt.
Arne var annorlunda.
Han hade koll. Respekt för det han gjorde. Alltid påläst, alltid förberedd, alltid professionell, alltid med ödmjukhet nog att förstå att hans jobb var det bästa man kunde ha.
Knappt ens ett jobb. En hobby man fick betalt för.
Jag använde länge samma taktik tills det började gå utför, att hur mycket jag än hade att göra så var det alltid bättre än att behöva jobba...
Gillar man sport och jobbar med sportjournalistik har man det bra. Det måste man inse. Därmed följer ett ansvar att alltid göra sitt yttersta.
Arne har alltid tyckts njuta av vad han gjort, men också haft den där sköna inställningen till sporten han kommenterat:
Den är viktig - men ändå inte på allvar.
Massarbetslöshet, koleraepidemi, revolution, valvaka...det är allvarligt, det är seriöst, sådant som påverkar människor, drabbar människor, skakar människor.
Sport, det må få folk att gå loss något enormt - men längst därinne är det ändå bara på skoj. Ett tidsfördriv.
Jag kände alltid att Arne förmådde behålla den distansen, och jag har alltid försökt efterlikna honom i just det avseendet.
Ett skämt här och var, en avslappnad attityd, som för att visa att jobbet, det tar man på allvar, för att vara professionell gentemot de människor man jobbar för, men situationen kan ändå avdramatiseras lite då och då.
När Arne sedan gav sig in i nöjes-TV behöll han inställningen till jobbet. Han var en guide åt tittarna. Inget annat. Försökte inte vara huvudpersonen. Det var artisterna som stod i fokus.
Ibland kan man känna att just i det fallet, där finns en del att lära hos en del...
Inget referat har etsat sig fast i minnet som när Arne Hegerfors kommenterade OS-hockeyn i Lake Placid; Mike Eruzione hade just gjort det avgörande målet för USA mot Sovjet och Arne skrek "4-3 till USA".
Jag kan höra det där om jag blundar och tänker tillbaka, hur Arne - för att få fram det häpnadsväckande i situationen - liksom accentuerade varje stavelse.
Fy-ra tre till U-ESS-A!!!
Det finns massa andra minnen, men just minnen och jag är en dålig kombination - jag kommer så sällan ihåg dem ordentligt...
Heysel-katastrofen, hockeyguldet och det där Tomas Sandström-målet 1987, alla fotbollslandskamper, en massa tennis...det var så länge som Arne Hegerfors - före TV3, TV4, TV1000 och Gud vet allt - var lika med sport för mig.
## Jag säger inte alls att det var bättre då, klart det är bättre i dag med många kanaler och stort utbud.
## Jag säger inte alls att Arne Hegerfors är lika påläst i dag som för 20-30 år sedan, tiden rinner ifrån oss alla.
## Men jag säger att hans ödmjukhet och hans glädje gick rakt igenom rutan, och när han i kväll tar adjö gör han det som i mitt tycke den störste som svensk sport-TV haft.
Gais-IFK Göteborg ska spelas in. Men inte för fotbollens skull.
***
Så vaket av GP att vara på plats här med Johan Elmander.
***
Jag vidhåller att Blåvitt har största pressen på sig i kväll.
En seger mot Gais räddar en del av våren.
En seger mot Gais gör att de blåvita "är med" i allsvenskan, trots alla bekymmer.
En förlust...och all tidigare i skit blir mer ihågkommen. Det nya Blåvitt kommer kritiseras, Micke Stahres position blir en smula oroligare, och osäkerheten i truppen tror jag kan bli märkbar.
Detta sagt: Blåvitt är favorit, helt enkelt baserat på att laget spelat bättre fotboll än Gais.
Men stämmer det inte i kväll, eller om Gais tar ledningen, då tror jag inte det är speciellt roligt att vara blåvit fotbollsspelare.
...fast om bara Stefan Selakovic och Tobias Hysén finns på planen så är det nog för att skapa oro i Gais. Det finns en derbydödarhistoria här.
***
Inte helt förvånad att David Moberg Karlsson bänkas. Micke Stahre vill ha in Stefan Selakovic i en sådan här match, och Tobias Hysén tar då tillbaka platsen på topp.
DMK har gjort det kanon. Han kan få speltid ändå.
Jag är nyfiken på att se hur det ser ut med Nordin Gerzic istället för avstängde Philip Haglund som partner till Pontus Farnerud centralt.
Jag har efterfrågat det modet hos Stahre ett tag.
Känslan är att det blir för defensivt med P1 och P2, och att framför allt Farnerud kommer på tok för lite med i offensiven.
Både Selakovic och Joel Allansson har defensivt förstånd. Det bör ge utrymme för Gerzic att ha mycket med offensiven att göra.
Nyckeln: rörelse, mod. Jag vill se Robin Söder komma ner och hämta boll, vända upp, komma rättvänd, se både Selakovic och Allansson bryta in, dra med sig folk.
Och gärna en Hysén som börjar göra mål.
***
För Gais är krisen till stor del mental. Markus Gustafsson och Reuben Ayarna har förstås inte druckit någon försämringsdryck i vinter, Eric Bassombeng bör inte ha tappat allt vad bollkänsla och tajming heter, och Mervan Celik...well, han tog ett stort steg framåt som anfallare senast mot Sundsvall (1-2).
Bara att killen inte kan göra allt själv.
Att möta IFK Göteborg i det här läget tror jag är rena drömmen för Gais.
Inget att förlora.
Ingen kräver seger; "allt går ju redan åt helvete ändå".
Gais kan spela ut, tror jag, kanske släpper anspännigen, kanske börjar spelarna agera mer med instinkt och ryggmärg istället för att tänka efter.
Jag ska inte försöka tippa matchen, men säg så här: om Gais-seger ger ett bra odds, då hade jag inte backat för att slänga in en tjuga...
***
Herregud, det här var inte så moget, va?
***
Borde väl nämnt i går, men det har väl skrivits förut: det lär bli konstgräs på nya Rambergsvallen.
Varför? Givet, kommunen vill att fler lag ska kunna utnyttja den, och blir det så att Valhalla ryker (det planeras ju för en ny evenemangsarena) så behöver Kopparbergs/Göteborg och Qviding någonstans att vara, kanske även Öis om det laget skulle få en bättre ekonomisk deal på Hisingen än på Gamla, vad vet jag.
På Gamla Ullevi har vi sett vad det kostar att ha en naturgräsarena spelbar.
Den situationen vill Göteborgs kommun förstås inte hamna i igen.
Sedan, någon skrev att 130 miljoner...det är väl bara Leman som tror att den budgeten hålls.
Bara Leman? Jag har inte skrivit en rad om att jag tror eller inte tror, bara refererat till vad Anna Johansson (S) sa.
Om Higab är inblandat kan förstås vad som helst hända, det vet både ni och jag. Men dock tror jag att den här gången kommer Anna och hennes vänner ha bättre koll; det handlar om att man har 130 miljoner, och då bygger man en arena med de funktioner man får för det.
Men sedan...jag vet...vi får se.
Också intressant: går Gårda-Johan eller annat företag in och köper namnrättigheterna?

Efter Häckens 1-1 mot ett smart, superdefensivt klokt Djurgården är snackisen förstås en annan.
Kommunalrådet Anna Johanssons (S) löfte att 130 miljoner avsatts i 2013 års budget för en ny Rambergsvallen.
På samma plats som den gamla.
Anna gav sitt besked i paus, och det var som om man kunde höra Gert Fylking utbrista i sitt berömda "ÄNTLIGEN".
Ni vet vad jag tycker: det är inte fel att Göteborgs kommun i alla fall ställer upp med en lågbudgetarena till en välskött föreing som via Gothia Cup drar in massor med turistmiljoner till stan år efter år.
Higab ska hålla i upphandlingen, Got Event är med och driver, allt ska komma igång, nästa år bara kommunstyrelsen säger ja - och eftersom majoriten är rödgrön lär väl inte det bli några problem.
Det intressanta: var ska Häcken spela allsvensk fotboll 2013?
## Valhalla? Nä, håller inte för allsvenskan.
## Stora Ullevi? Nä, går inte, för man kan inte ha en hemmaarena där det inte är garanterat att man ska spela alla matcher, och stor-Ullevi har ju en massa andra evenemang.
## Nygamla Ullevi? Ja, det är Häckens förhoppning.
Men - hur ska det gå?
"Tre lag kan spela där", sa Häckens klubbdirektör Dennis Andersson till mig.
"Ja", sa jag, "men det är ju tre där just nu?".
"Jo", svarade Dennis, "men Öis har inget löfte att få spela där. Det var Öis Fotboll AB, och det bolaget gick ju i konkurs".
Intressant. Häcken vill alltså ta Öis plats. Vad säger Öis? Vad säger IFK Göteborg och Gais? Framför allt: vad säger kommunen?
Och...om Häcken INTE får spela på nygamla, vad återstår då? Ruddalen? Håller den för allsvenskan?
Blir spännandeat följa, hursomhelst.
***
Jag var grymt impad av hur Djurgården gjort sin läxa.
Djurgården var Chelsea, Häcken var Barcelona (ja, ni kan ta liknelsen med en nypa salt, det är bara så ni ska förstå matchbilden), och långa stunder var Häcken alldeles för långsamt och plottrigt för att hitta öppningar i blårändernas försvar.
En gång gick det, det var i 73:e minuten då annars felfrie mittbacken Kebba Ceesay gjorde sitt enda misstag, stötte högt på René Makondele, missade duellen, Daniel Sjölund kunde inte reparera, inte Yussif Chibsah heller, Makondele var sedan högklassig när han sprintade mot mål, gjorde bort Joona Toivio och sköt 1-1.
Strax före (59) hade Ricardo Santos vunnit en närkamp mot annars utmärkte Mattias Östberg och gjort 1-0 för Djurgården.
Mot slutet forcerade Häcken, det kom i alla fall några längre bollar, och inhopparen Joel Johansson fick en jättechans, förarbetad av René Makondele, men gissa vem som var i vägen för Joels skott?
Jodå, Kebba Ceesay.
Häcken fick en läxa här, man måste vara mer noggrann med att skaffa sig en plan B.
Mot ett superkompakt, supersmart, lojalt och defensivt 4-1-4-1-spelande lag går det inte att ha lågt bolltempo, vilja spela svårt och snyggt in absurdum.
Jag saknade fler "chansbollar" på Waris Majeed - för att skapa oro i Djurgården.
Jag saknade fler crossbollar - för att på så sätt dra isär Djurgårdens försvar.
Jag saknade löpningar, i sidled och djupled, som hade tvingat djurgårdarna att byta position, som hade luckrat upp.
Det blev lite bättre i forceringsfasen då långe Tom Söderberg flyttade upp, men inte så mycket.
Här har Häcken att lära.
***
Martin Ericsson gick ut med en bristning i låret. Han hade ändå inte fått vara med mot sitt Elfsborg på torsdag, på så vis spelade skadan ingen roll.
"Han kan vara med 29 juni mot Sundsvall", sa tränaren Peter Gerhardsson. Tydligt bevis på att Häcken räknar med att köpa loss Martin, eller förlänga lånet.
***
Betygen, Häcken (1-10):
Christoffer Källqvist 5 - David Frölund 5, Mattias Östberg 6, Mohammed Ali Khan 6, Tom Söderberg 5 - Dominic Chatto 6, Oscar Lewicki 4 - Martin Ericsson 5 (Björn Anklev 5, 26), Andreas Drugge 5 (Dioh Williams 5, 65), René Makondele 7, Waris Majeed 5 (Joel Johansson, 82).
***
Öis leder på Ruddalen mot Utsikten, ser jag. Borde varit där, tyckte Joakim Geigert på Twitter. Borde jag säkert. Är jag kvar i branschen i höst och försöker tjäna pengar på det lovar jag att inte missa en sådan fajt. Annars blir det snarast färre fajter. Återkommer om det.

Någon hockey-VM-final blir det inte för mig.
Häcken-Djurgården står på programmet.
Men jag såg ryssarnas (Malkins) uppvisning mot Finland i går.
Den finns kvar på näthinnan.
Och hur talangfullt än Slovakien än är, hur mycket man än aldrig kan räkna bort det "oberäkneliga slovakerna" så...nej, det är ryskt VM-guld i år.
Och det är jäkligt kul.
Jag kan bara stämma in i alla experters snack: det här ÄR första gången sedan CCCP-tiden som vi ser ett ryskt lag verkligen uppträda som ett lag, där individuella talanger står ut, men där ett smart lagspel med defensivt tänkande också finns med som en viktig parameter.
Inga en och en halv-minutsbyten av Ovetjkin.
Han och andra stjärnor ser ut att undeordna sig laget - och det, i kombination med den spelskicklighet som ryssarna besitter, gör blandningen till en gyllene sådan.
Undrar vad det var som krävdes. Zinetula Biljaletdinov? Eller var tiden kanske bara mogen.
***
Kommit i slang med några som fört fram teorin att Sverige inte skulle haft så många NHL-spelare med,
De är "överskattade".
Det är att göra det väldigt lätt för sig.
Jag undrar hur många som före VM hade tyckt att vi skulle spelat med Mattias Karlsson före Victor Hedman, Daniel Fernholm före Jonathan Ericsson, Patrik Zackrisson före Viktor Stålberg eller Jesper Fasth före Gabriel Landeskog.
Det är alltid lätt att vara efterklok. När det går emot är det världens enklaste sak att veta hur allt skulle skötts.
Men - var det inte framför allt Jakob Silfverberg som inte nådde upp i sedvanlig klass under VM?
Mig veterligen tillhörde han Brynäs den här säsongen.
Självfallet är NHL världens bästa liga,
Självfallet går man inte in i Tre Kronor "bara" för att man spelar i NHL, det är andra rinkar här hemma i Europa, och allt som är bra i NHL fungerar inte här.
Således: man gör en övervägning i varje individuellt fall.
Men därför undrar jag: vilka hemmaspelare tyckte folk redan före VM var bättre än NHL-killarna som kom in?
Kom inte dragandes med Mattias Ekholm, för han räckte inte till i landskamperna före VM.
Jag är den förste att skriva under på att Victor Hedman inte såg vass ut, att Gabriel Landeskog inte fick ut det jag hoppades, och att Niklas Kronwall inte var den dominant man kunde förvänta sig.
Leder det till att en svensk förbundskapten nästa gång läger ner än mer tid på att studera NHL-spelare och väga deras för- och nackelar kontra europeiska spelares - jättebra.
Men att ta Sveriges kvartsfinalförlust som bevis för att NHL är en övervärderad liga, det är ju nonsens.
Med bättre coachning, med ett defensivt klokare spel, med mer ödmjukhet och inte så naiv hockey, så hade Tre Kronor spelat semifinal mot Slovakien.
Mycket möjligt att man vunnit där.
Och då hade vi hyllat NHL-stjärnorna.
***
En annan tokig åsikt tyckte jag faktiskt en gammal favorit, Calle Johansson, kom med. Han skrev att Sverige behövde en coach som kunde mer om NHL.
Förstod aldrig varför. Det var knappast bristande kunskaper i hur en NHL-organisation är uppbyggd som var orsaken till det svenska uttåget i torsdags.
Tvärtom älskar ju NHL-spelarna Pelle Mårts.
För att de får spela lite som de vill, offensivt, ut och kör.
Det är kanske det som är problemet?
***
Fredrik Norrena till Växjö. Martin Gerber till Rögle. Erfarna herrar i sydsvenska mål.
***
Frederik Andersen åker alltså över till Carolina, men är bestämd i åsikten "Hellre Frölunda än AHL".
Problemet: det beslutet lär inte kunna fattas förrän framåt september, kanske oktober.
Inte kan Frölunda vänta på det?
***
Slutligen I: Sebastian Collberg skrev A-lagskontrakt med Frölunda. Kul. Killen är ju en supertalang, det är lätt att se. Jag hoppas bara att om Sebastian inte riktigt räcker till mot seniorer den här säsongen heller, då ska han skickas till allsvenskan.
Det vore bra för Sebastian - och bra för Frölunda.
Det får inte bli så att Sebastian Collberg blir ett alibi för Frölundas juniorsatsning, typ "Titta, en så ung spelare vi har i laget".
***
Slutligen II: apropå¨den här kritikstormen mot Leif Boork, glöm inte att det absolut viktigaste för en krönikör är att on eller han tycker något. Sedan kan man debattera och diskutera, huruvida man håller med eller ej, men åsikten, och modet att stå för den, är nummer ett.

Jag vet att flera av er - efter att ha sett ultradefensiva Chelsea vinna Champions League-finalen mot mer spelglada Bayern München - säkert filar på formuleringar som innehåller ordet "orättvist".
Men sorry, no can do.
Målen räknas, inget annat.
Och det ingår i spelet fotboll att kunna försvara sig.
Och att kunna dyrka upp låsta situationer.
Och att göra mål när man får chansen.
Bayern skapade trots allt några lägen, men Arjen Robben hade en vänster som var felinställd den här kvällen, och när holländaren fick chansen på straff tidigt i förlängningen missade han igen.
Där skulle Bayern avgjort.
Finns ingen orättvisa i att man misslyckades.
Jag är grymt imponerad av hur Chelsea än en gång kunde spela så där äckligt disciplinerat att Timo Lahtinen måste ha jublat någonstans (om han nu bryr sig om fotboll, vad vet jag...).
Det var kanske inte vackert att se på, men nog fan är det beundransvärt att försvara sig så bra mot ett offensivt bättre lag, att ha spetskvalitet (Didier Drogba) nog för en sen kvittering när allt tycks dött, sedan ha så kyliga nerver i en avgörande straffläggning.
Jag ska inte säga att jag höll på Chelsea, det gjorde jag absolut inte, men det betyder inte att jag inte kan ställa mig långt fram i hyllningskören och säga "Bloody well done!"
För det var det.
Och inte ett skvatt orättvist heller.
...eftersom fotboll går ut på det där med att få in en boll mellan två stolpar, ni vet.
***
Franck Ribery och Thomas Müller var stora spelare i Bayern, rörliga, skapade alltid oro, och även om Arjen Robben inte var på topp så är ju Robben alltid Robben...alltså ett hot.
Därför kändes det avgörande när Müller byttes ut i 87:e - som matchhjälte.
Minuten senare kvitterade Didier Drogba, i förlängningen gick Franck Ribery sönder, och plötsligt hade Bayern - Toni Kroos och Ivica Olic backade nu upp Robben på offensivt mittfält - inte längre samma offensiva eldkraft.
Jag förstod coachen Jupp Heynckes tanke: säkra segern med mittbacken Daniel van Buyten, ut med Müller. Men när Drogba ändå fick gå upp och skalla in 1-1 var den säkringen inte mycket värd.
***
Okej, Juan Mata missade första straffen för Chelsea - men vilka supersäkra straffar David Luiz, Frank Lampard, Ashley Cole och Didier Drogba stod för sedan!
Imponerande.
Och jag tror det ligger en del i det där att pressen på hemmalagets spelare är värre i en straffläggning.
***
Drogba - nickade in 1-1.
Drogba - orsakade straffen som Bayern kunde gjort 2-1 på, men som Arjen Robben missade.
Drogba - sköt sista straffen och säkrade Champions League-titeln.
Han dög bra, Drogba...
***
Fram till straffläggningen var det status quo: jag hade ännu aldrig sett Mario Gomez lyckas med något. Men så satte han i alla fall sin straff. Heja.
***
Undrar om brittiska rubriksättare kan få till något med "Bayern Robbed by Chelsea"?
***
Arjen Robben föll inte så lätt som han brukar. Didier Drogba föll inte så lätt som han brukar. Men Fernando Torres - det var det värsta jag sett på länge...
Stor humor när spanjoren blev asförbannad på Bayerns Diego Contento som tokfilmade till sig en frispark.
Eller...humor är fel ord.
Det finns en sak jag avskyr mer än fuskare: det är när folk inte står för vad de gör.
Om Torres tycker det är okej att spela apa och leka bedragare, då får han fanimej ta Contento i hand och berömma denne för väl utfört jobb.
Annars är det hyckleri på högsta nivå.
***
Hur tror ni de mår på pubarna kring White Hart Lane i natt? Kan du somna, Jens Karlsson?
***
Måste bara skriva, jag som kan njuta av försvarsspel: Jerome Boateng i Bayern, Gary Cahill i Chelsea - vilket mittbackspar det skulle vara.
***
Söndag eftermiddag kan det vara läge för ny målfest på Rambergsvallen.
Waris Majeed mot Djurgårdens försvar, som inte har med (skadad) klassförsvararen Marc Pedersen.
Känns som att Häcken kan ha något på gång här...
Men Djurgården har kvalitéer, inte minst offensivt, när spelare som Sebastian Rajalakso, Kasper Hämäläinen och Ricardo Santos/James Keene får till det.
Jag ser fram emot söndagstrippen till Hisingen. Mycket.
...och vetskapen om att det väntar ännu en fräck fajt kvällen därpå (Gais-IFK) gör det ju inte sämre.
***
Go Rangers go! Eller...så mycket bryr jag mig kanske inte, men visst vore det väl gôrkul för oss göteborgare om Henrik Lundqvist fick ha huvudrollen i en Stanley Cup-final?
Ja, jag vet att du inte håller med, Susanne P, men vi andra...
Tydligen var Henke magnifik när Rangers 3-0-vann i New Jersey och skaffade sig en 2-1-ledning i den här serien.
"Lundqvist was fantastic as he showed again why he led the Rangers to an Eastern Conference-high 109 points", läser jag.
Problemet: om Rangers går till final finns en gubbe som heter Jonathan i troliga finalmotståndaren Los Angeles.
Och han är ingen Quick Fix...